Vissa dagar mår jag sämre, vissa dagar är jag lättare närmre till gråt, vissa dagar är jag så arg så jag vill explodera, vissa dagar har jag sådan ångest och vissa dagar går alla mina tankar i katastrof! Det kan finnas timmar under dagen jag mår ok men sedan vänder det lika fort som jag blinkar. Ibland räcker det med små skit saker för att hela jag exploderar utåt av alla känslor. Jag bygger på och samlar på mig känslor,ord,tankar och händelser och tillslut bara bubblar det. Och jag kan oftast inte hejda det!
När allt detta kommer så kommer allt tillbaka dom vi utsattes för. Det dom hände Tyra! Så fort jag blir ledsen,arg,ångest fylld och frustrerad så kommer allt tillbaka och varenda känsla förstärks och jag går in i ”attack”. Adrenalinet börjar och jag gråter av sorg ilska och rädsla.
Varför? Varför blir det så? Varför fungerar jag så här? Varför känner jag så mycket? Är det fel på mig? Varför lider jag så mycket fortfarande för det vi gick igenom gör 10 år sedan?
Det känns som att jag inte gått vidare, jag har ”fastnat” i 2012-2013. Och jag prioriterar aldrig mig själv. Allt fokus sedan dess har enbart varit på barnen, båda två. Jag vill alltid ligga steget före,jag vill alltid kämpa för varenda liten sak för barnen dom dom har rätt till. Jag slår mig blodig för att få allt jag vet att dom har rätt att få, så som ersättning,stöd,hjälp och allt annat. Jag vägrar låta dom behöva kämpa mer än dom behöver. Dom har tillräckligt och då ligger allt sådant på föräldraansvaret. Och det är för mig en självklarhet och där går vi i sär. Där och i dom frågorna ser vi så olika. Jag anser att tex. gör inte skolan sin del av sitt ansvar för en eleven. Så är det mitt ansvar som förälder att strida och stå upp för mitt barn tills jag ser och vet att hon tex får det stöd och den hjälp hon behöver i att nå målen och klarar betygen men även tryggheten i att vara i skolan. Men där anser min man att allt är skolans ansvar och att jag gör fel som lägger ner så mycket tid och energi på detta. Eller allt vi som familj har rätt till är bara onödigt och något han anser är mitt jobb. Inte en enda gång har han suttit med mig vid alla anmälningar,ansökningar,möten,skolmötet osv. När jag satt och plugga skollagen då Tuwa inte fick rätt hjälp och stöd och alla betyg rasa inte en enda gång frågade han om han kunde hjälpa till! Jag är trött, utmattad och ledsen, jag vill inte behöva göra allt detta jag vill bara vara mamma och det är det jag är minst. Men samtidigt så är jag tacksam för min ADHD i just detta att jag verkligen bara kör och är envis och ger mig inte förens jag är nöjd. Men det har även sitt pris att jag är helt utpumpad. Och jag förstår att det är svårt att förstå hur jag mår, hur min hjärna kokar och hur känslig jag är egentligen. Men jag lever med ett dåligt samvete jag bär fortfarande på känslan att det är mitt fel att Tyra blev så dålig. Jag skulle gjort mer, kunde jag skrika högre? Vad gjorde jag för fel? Och pga dessa känslor och tankar är min drivkraft att jag ska göra allt jag kan för att hon ska ha allt, jag ska underlätta och hjälpa henne i allt. Och såklart även för Tuwa. För det finns inga andra jag älskar så mycket som dom två ♥️
Jag har så mycket inom mig som jag skulle kunna skriva, jag bär så mycket och min ryggsäck är tung och stor. Men det kommer säkert mer en annan dag.
Blev ett tungt inlägg men som jag sagt innan, detta är min andningshål då jag inte har något annat. 1/3 ska jag på samtalshjälp äntligen!!
/Sofia
Funkis Mamman Sofia 